När jag kom till Qulan för rätt många år sedan nu, så var jag skör.
Jag hade levt med depression, psykisk ohälsa väldigt länge. Till det första besöket på Qulan hade jag stannat hemma och isolerat mig, inte deltagit i det liv som jag fått hjälp att bygga upp med sysselsättning och stöd hemma.
Jag tilläts bara vara. Jag deltog bara i aktiviteter utefter mitt mående för dagen.
Qulans förstående tillåtande miljö passade mig. Träffade fina människor, visserligen med en annan bakgrund än mig, men jag inser att det ändå är att svårigheter och problem löses bland annat med att få dela sin historia med människor och att få berätta.
Småningom blev jag starkare och har deltagit i Qulans yttre verksamhet också, att informera och representera något som jag tidigare gjort och tyckt om.
Jag hoppas att jag i mitt medlemskap och deltagande i Qulans samvaro, att bara fika och snacka är viktigt, med kurser och bokprat som jag med min erfarenhet kan prata om och bidra till arbete som hjälper människor att hela och växa.
Något som jag har insett nu, är att miljön och människorna, värdegrunden i Qulan som också fått mig vilja lära mig nya saker, om våldsutsatta kvinnor tex, att ta min erfarenhet och bakgrund och försöka sätta mig in i den komplexa världen som mäns våld mot kvinnor kan innebära, det är inte försent att lära sig något nytt, inte ens som för mig, snart är 50.
Livet ska levas // B