I 30 år levde jag i medberoendeskap, från mitt dotters start på missbruket när hon 17 år. Det var hemskt att inte veta var dottern var. Jag utsatte mig själv för farliga situationer, letade dygnet runt efter min dotter i portar, restauranger och lägenheter.
Jag skuldsatte mig och min familj genom detta. Betalade av knarkskulder till olika kriminella personer. Jag hade min mobil hos mig dygnet runt påslagen, känslan över att min dotter inte kunde nå mig var övermäktig. Jag var livrädd att något skulle hända henne och känslan över detta var att jag måste vara tillgänglig dygnet runt.
Efter 30 år bestämde jag mig att det fick räcka, aldrig mer medberoende. Då började det hårda jobbet för att bara bli anhörig, att finnas till i hennes nykterhet och inte i missbruket. Detta gjorde jag tack vare Qulan i Örebro som hjälpte och påminde mig om min anhörigdel, dagligen i flera år. Det tog sin tid att bli fri från rollen som medberoende och idag är jag bara anhörig. Det känns väldigt skönt, jag sover på nätterna, oron har släppt, kontrollbehovet över min mobil har släppt och nu är det bara skönt med en vanlig hederlig mamma-dotter-kontakt igen.
Tack vare att jag släppte min medberoende ställning, blev det mycket positivare för min dotter att ta tag i sitt missbruk, nu var det ingen som curlade henne och hon stod som vuxen 38-åring för sig själv, för första gången i sitt liv. Idag är hon drogfri, har egen lägenhet och hennes barn är på väg tillbaks till sin mamma igen sakta efter 13 år.
Var inte medberoende, bli anhörig istället. Det räddar ditt och missbrukarens liv.
I.K